Melankålisk novell del 3
Fyra stycken medelålders herrar släpade ut den tunga kistan, på den stod det graverat i guld "Lars Istersson vilar här, må älgarna besjunga an".
Efter kistan hade sänkts ner på kyrkogården samlades Isterssons släktingar vid buffén, det var uppdukat med flera stycken sorters korvar och snus. Orvar var bjuden på begravningen eftersom han ägde tidningen skogsliv och ansågs vara en viktig person i byn.
Det tisslads och tasslades om hur herr Isterssons död hade inträffat, en del trodde det var mord och en del trodde på att olyckan hade varit framme.
Orvar tog en pilsner från bordet och suckade, han var inte på humör för att vara där.
"Ursäkta, visst är det du som är Orvar Ulv?" Frågade en rökig herr-röst. Orvar vände sig om, det var en av männen som hade burit kistan. "Ja, he e ja dä." Svarade Orvar. "Otto Istersson, det är min far som har avlidit." Sa mannen, han hade smala ögonbryn och putiga läppar. Små ögon och en bred hals som var ådrig och lång. Bredvid honom stod en kvinna med skarpa ögonbryn, insjunkna kindben och enorma läppar med en nyans av rött läppstift. "Detta är min fru, Tulip Röv Flunsén."
"Jag beklagar sorgen." Sa Orvar artigt. "Ja, alla vet nu att min far tyvärr måsta ha råkat ut för en olycka i skogen, inget mer att diskutera om, jag hoppas att din tidning inte gör en stor sak av detta." Otto Istersson log lite och sen gick han och fru Röv Flunsén iväg tillbaka till korv- och snusbuffén. Otto Istersson tog en korv och sög på den långsamt.
Slut på del 3
Kommentarer
Trackback
