Här kommer ett långt och lite sorgligt inlägg
Ända sen jag var liten har jag känt mig annorlunda.
Jag har alltid tittat på andra och tänkt "Varför är allting de gör så normalt och allt jag gör är så annorlunda?" Det tidigaste minnet jag hade från att jag kände mig annorlunda och dålig var när vi skulle rita kycklingar när jag var 6 år. Alla hade satt upp sina kycklingar på fönstret och jag tyckte att min blev så otroligt ful och dålig. Sen blev allting svart och jobbigt inuti mig, jag ville bara krypa ihop till en boll och sjunka genom jorden. För på den tiden trodde jag att jag var ledsen för min kyckling blev dålig, men egentligen så var det ju jag som kände mig osäker, ful och jobbig.
När jag blev äldre och började mellanstadiet så ville jag inte vara tjock. Jag var verkligen inte tjock på den tiden men tänkte mig jämt att jag skulle bli smalare men det skulle aldrig hända tänkte jag. Sen kröp jag ner i sängen och tänkte "Varför är jag inte som alla andra i min klass? Varför kan jag inte prata med killarna i klassen? Varför är alla andra tjejerna i klassen finare än jag?" Oftast grät jag för mig själv och ritade bilder om det.
I högstadiet försökte jag banta, åt ingen frukost i åttan och sminkade mig även på idrotten. Sen började utfrysningen och såklart fick jag all skuld. För jag var den konstiga, jag var hon som hade ryktet att vara lesbisk, jag var den jobbiga. Så jag kröp ner i soffan på mitt rum och försökte andas samtidigt som tårarna rann ner för de sminkade kinderna. Efter högstadiet kom sommarlovet, jag var uppe nästan en hel natt och stirrade ut från ett fönster. Men precis då, så sa jag till mig själv. "Jag ska fortsätta, jag är stark."
Sen började gymnasiet, min klass såg mig som besserwissen. Och ärligt talat, jag brydde mig inte ett skit. Jag trivdes i min nya roll och började acceptera min kropp mer och mer, jag slutade raka mig och ville göra revolution. Jag började spela teater och sjunga, jag åkte runt och uppträdde och kände mig kreativ och speciell på ett bra sätt. Såklart, vissa dagar var det som förr, men jag började finna mitt rätta jag och trivdes med det. Såklart, vissa dagar ville jag vara mer accepterad men jag kände mig som det svarta fåret som skulle riva alla murar och ville göra det. Men känslan i magen kom upp idag, känslan sa du är annorlunda och det är inte rätt.
Nu är jag 21 år och har utvecklats ganska mycket sen dess, men vissa dagar så känner jag mig som när jag var 6 år. Som kycklingen som jag hade försökt göra som alla andras men den blev bara fel, men blev det verkligen fel? Måste unikt alltid ses som fel? Ibland skyller jag på mig själv för saker jag inte rår för, jag har alltid gjort det. Och ibland vill jag krypa ihop till en liten boll och sjunka som en sten i havet och det är okej. Ibland tittar jag på andra och tänker "Tänk om jag var mer som dem.." men jag är en egen person och har rätt att vara som jag föddes till. Om jag skulle få egna barn i framtiden kommer jag att säga till dem så oftast som möjligt "Du är bra som du är, ingen är som du och man behöver inte alltid följa efter de andra."
Kommentarer
Postat av: Moya
Det där var så fint skrivet att jag blev tårögd!
Du är så himla fin Hanna,jag gillar dig för den färgstarka personligheten du har och ditt sätt att se på världen. <3
Du har så rätt i att alla duger som de är och alla är bra på sitt vis, om alla var stöpta i samma form skulle världen vara otroligt tråkig och enformig...
Svar:
Hanna M.
Trackback
