ilandsporblems

♀

Ärotisk novell sista delen

Ava tittade på antagningsbeskedet, hon hade kommit in på humanadjuruppfödarolagligaörterdreadlocks-programmet. Men plötsligt sa något i henne att tacka nej, vad hade hon för rätt att tacka ja till den här chansen när det fanns en miljard barnhem där det behövdes en riktig eldskäl. Hon bestämde sig för att fundera över det och tog en slurk av örtteet. Det hade blivit augusti, det var skära moln på den blågrå himlen. En moppe brände förbi i fjärran och någonstans satt kvinnan hon hade kysst hemma hos den där jävla idioten och kollade säkert på hockey.

 

"Är vi ihop?" Frågade Destiny, Micke tuggade i sig chips och spottade ut en prilla som hade legat och gnott in sig under hans läpp. "Hmm, vad sa du?" Grymtade han fram, han hade precis blivit av med sin förkylning och var glad att han orkade se hockey igen. "Jag frågade, är vi ihop?" Frågade hon igen, och fingrade nervöst i sitt svarta hår. Micke orkade inte bry sig och svarade kort "Men inte vet jag, tyst nu. Jag försöker se på teven." Då tog Destiny ett djupt andetag, reste sig upp och gick från vardagsrummet. Hon hämtade sin tandborste, plockade upp sina stringtrosor från golvet, slängde ner allt i sin träningsväska och ställde sig framför Micke. "MIKAEL, DU ÄR DEN MEST VIDRIGASTE MÄNNISKAN SOM FINNS OCH NU GÅR JAG." Sen vände hon sig om och sprang iväg.

 

Det ringde på dörren, Ava låg och läste i soffan. Rickard öppnade och pratade med någon vid dörren, Ava brydde sig inte. Hon försökte koncentrera sig på sin bok, hon visste inte ens vad den handlade om, hon tänkte bara på Destiny. Hennes svarta hår, hennes översminkade men så fina ansikte och hennes nästan svarta ögon. "Hej!" Flämtade någon vid Ava plötsligt, Ava tittade upp och där stod hon. Destiny.

 

Ava såg chockad ut, Destiny hade sprungit hela vägen till henne, väskan var ganska tung, men det hade hon inte brytt sig om. "Alltså, jag har lämnat Mikael och jag skulle bara säga att, ja, jag..." hon drog ett djupt andetag. "Typ första gången jag såg dig så blev jag kär i dig, jag har alltid vetat att jag är lesbisk men har inte vågat erkänna det. Och... jag vill vara med dig!" Ava tittade på henne så nästan hennes blå ögon poppade ut hennes fräkniga ansikte. "Ja, jag kom in på universitetet här, men jag har ingenstans att bo." Destiny tänkte, "Men, bo hos mig då!!" 

 

Ett år senare så stod Micke och plockade ner en snusdosa från skåpet hemma, satte in en prilla och gick ut. Han skulle på en dejt, med någon brud som hette Tyra, eller något, skit samma tänkte han. Han gick ut på gatan och såg plötsligt en bekant figur. "Hej Mikael." Sa Destiney. "Ehh, hej Destiney." Fumlade Micke fram. Han hade knappt känt igen henne. Hon såg mer, rakryggad ut och lite mer större, längre på ett sätt fastän hon inte hade lika höga klackar som hon hade haft förut. "Jaha, vart ska du då?" Frågade hon. "Eh, ska träffa en brud. Hehe, du vet ju hur det är." Sa han. "Nej, faktiskt inte. Ja, jag är iallafall påväg hem. Har nyss varit på jobbet, det är jättekul, jag jobbar på världens finaste café." Svarade hon självsäkert. Plötsligt dök en annan person upp och gav henne en puss på kinden. "Hej, Dessis. Ska vi gå då?" Det var Ava, nu med längre dreadlocks och en datorväska runt axeln. "Det var så himla stressigt i skolan idag. Jag vill bara hem och äta middag med dig." Sa hon kärleksfullt. "Hej då Micke." Sa Destiny. Ava kastade en blick på honom och log. Sen vände de sig om, Ava höll om henne och Destiny gick med stora, stolta steg fram längst gatan med sin fästmö.

Micke visste inte vad han skulle tro, han stod kvar länge och tänkte. Och insikten han fick då var, om jag inte såg det här hända måste jag vara mer uppmärksam och det blir något med den här Tyra.

Sen började han gå mot stan.

 

Slut

 

 Destinys träningsväska