Jag tittar tillbaka på foton när jag var lyckligast, utan att själv veta om jag visste själv då om jag var lycklig
När jag var 17 år var nog en av de lyckligaste perioderna i mitt liv.
Samtidigt som jag gick runt och funderade på "har jag verkligen valt rätt gymnasielinje, ska jag hoppa av, gör jag verkligen det RÄTTA i mitt liv, shit jag är orolig för inte JAG är tillräckligt FANTASTISK" så var jag ändå lycklig, jag hade hittat en slags ny stil, typ tänk er, hippie-estetbrillor-fjällräven 17årig tjej som hade så många ideér och många fick jag förverkliga.
Många av ideérna fick jag pröva på
Många fick jag inte pröva på
Och samtidigt som jag gjorde det jag älskade så ville jag ha mera
men jag räckte inte till för allt
det gör nog ingen människa
Nu är jag 19 år, det var 2 år sedan jag var en feminist som inte hade nog blivit riktigt feminist än och med kommunismen som sköld som jag prejade mig igenom de andra, många måste ha trott att jag var helt sjuk i huvudet, jag valde bort människor som jag inte tyckte om och vårdade dem som jag gillade extra mycket
Det som var negativt var när jag fyllde 18 år, eftersom min 17 åriga period hade varit så fantastisk så blev nog det 18 åriga jaget extra jobbigt, det var jobbigt i skolan, jag var inte EXTRA SPECIELL det jag hade varit, jag var bara ett skal av mitt forna jag (tyckte jag)
Det ljuset som jag hade var min pojkvän som jag träffade när jag hade just blivit 18 år, den första killen som jag någonsin har älskat på RIKTIGT
Nu, när jag är 19 år, så tänker jag igenom vad jag egentligen har gjort mitt FÖRSTA ÅR UTAN SKOLAN
Och först tyckte jag "vafan, jag har ju inte gjort ett skit! jag är helt värdelös!"
Men sen kom jag på att jag har:
Tagit körkort
Jobbat på simhall
Jobbat på posten
Och nu mitt nuvarande jobb förskole och fritidsvikarie
Och jag trivs, jag trivs faktiskt JÄTTEBRA, jag älskar att vara med barn, samtidigt som jag tittar ut genom fönstret och tänker "tänk om, tänk om jag hade gjort något annat istället för det här"
eller "vad annat kan jag göra som jag är sugen på och vill förverkliga?"
Jag är en person som vill göra ALLT
därför så sätter jag ganska mycket press på mig själv
men genom åren så har jag lärt mig att jag behöver inte göra allt
Jag får panik ibland "SHIT, JAG ÄR 19 ÅR, JAG VILL VARA 18 IGEN OCH TA STUDENTEN IGEN, JAG VILL VARA EXAKT GAMMAL FÖR ATT KOMMA IN PÅ FJORTISKLUBBARNA, JAG VILL GÅ GYMNASIET IGEN, JAG VILL ÄNDRA LIVET"
Men jag vet att jag inte kan ändra ett dugg, om min personlighet var lite annorlunda, t.ex. om jag var lite mer mindre "JAG MÅSTE GÖRA ALLT" så hade jag nog varit nöjd med det mesta som jag har gjort med mitt liv
Så, det är också därför jag ser fram emot framtiden, att testa på det jag har velat testa på och kanske hitta en ny passion i livet, jag ser fram emot att fylla 20 år, som en ny livsstart känns det som.
Kram
Samtidigt som jag gick runt och funderade på "har jag verkligen valt rätt gymnasielinje, ska jag hoppa av, gör jag verkligen det RÄTTA i mitt liv, shit jag är orolig för inte JAG är tillräckligt FANTASTISK" så var jag ändå lycklig, jag hade hittat en slags ny stil, typ tänk er, hippie-estetbrillor-fjällräven 17årig tjej som hade så många ideér och många fick jag förverkliga.
Många av ideérna fick jag pröva på
Många fick jag inte pröva på
Och samtidigt som jag gjorde det jag älskade så ville jag ha mera
men jag räckte inte till för allt
det gör nog ingen människa
Nu är jag 19 år, det var 2 år sedan jag var en feminist som inte hade nog blivit riktigt feminist än och med kommunismen som sköld som jag prejade mig igenom de andra, många måste ha trott att jag var helt sjuk i huvudet, jag valde bort människor som jag inte tyckte om och vårdade dem som jag gillade extra mycket
Det som var negativt var när jag fyllde 18 år, eftersom min 17 åriga period hade varit så fantastisk så blev nog det 18 åriga jaget extra jobbigt, det var jobbigt i skolan, jag var inte EXTRA SPECIELL det jag hade varit, jag var bara ett skal av mitt forna jag (tyckte jag)
Det ljuset som jag hade var min pojkvän som jag träffade när jag hade just blivit 18 år, den första killen som jag någonsin har älskat på RIKTIGT
Nu, när jag är 19 år, så tänker jag igenom vad jag egentligen har gjort mitt FÖRSTA ÅR UTAN SKOLAN
Och först tyckte jag "vafan, jag har ju inte gjort ett skit! jag är helt värdelös!"
Men sen kom jag på att jag har:
Tagit körkort
Jobbat på simhall
Jobbat på posten
Och nu mitt nuvarande jobb förskole och fritidsvikarie
Och jag trivs, jag trivs faktiskt JÄTTEBRA, jag älskar att vara med barn, samtidigt som jag tittar ut genom fönstret och tänker "tänk om, tänk om jag hade gjort något annat istället för det här"
eller "vad annat kan jag göra som jag är sugen på och vill förverkliga?"
Jag är en person som vill göra ALLT
därför så sätter jag ganska mycket press på mig själv
men genom åren så har jag lärt mig att jag behöver inte göra allt
Jag får panik ibland "SHIT, JAG ÄR 19 ÅR, JAG VILL VARA 18 IGEN OCH TA STUDENTEN IGEN, JAG VILL VARA EXAKT GAMMAL FÖR ATT KOMMA IN PÅ FJORTISKLUBBARNA, JAG VILL GÅ GYMNASIET IGEN, JAG VILL ÄNDRA LIVET"
Men jag vet att jag inte kan ändra ett dugg, om min personlighet var lite annorlunda, t.ex. om jag var lite mer mindre "JAG MÅSTE GÖRA ALLT" så hade jag nog varit nöjd med det mesta som jag har gjort med mitt liv
Så, det är också därför jag ser fram emot framtiden, att testa på det jag har velat testa på och kanske hitta en ny passion i livet, jag ser fram emot att fylla 20 år, som en ny livsstart känns det som.
Kram
Kommentarer
Postat av: Elina✿
Oj Hanna vilket utförligt och beskrivande inlägg.
Du har åstadkommit massor, till skillnad från vissa andra........
Postat av: Hanna
Jag känner mig väll stresad inför framtiden bara, och det gör inget om man inte har "åstakommit" när man bara är 19 år, jag känner mig bara jättestressad inför framtiden, typ vad fan ska man plugga och vad ska man hinna göra innan man är 300 år?
Trackback
