ilandsporblems -

Till mitt ex

När jag var 18 år så började jag gråta på ett kafé

jag minns inte riktigt vad jag hade köpt för kaka

jag tror det var en slags paj med jordgubbar i

jag och min dåvarande pojkvän fikade där

även han hade köpt någon slags paj

sen tittar han på mig och säger "Du borde inte äta så mycket."

Jag lägger mitt ansikte i händerna

och gråter tyst

eftersmaken i munnen sved av skam och skuld

han tyckte att jag var tjock

jag dög inte åt honom

jag minns inte om han bad om ursäkt

Jag minns hur han åt

han var som en bottenlös avgrund

han kunde äta och äta och äta och äta och äta och äta och äta

men han kunde inte få nog

han skulle ha mer

och en dag beslöt han sig för att börja äta upp mig

han åt upp mitt självförtroende

han sög i sig min kärlek till min egen kropp som pasta

och mina tårar drack han för att skölja ner allt i ett billigt glas som han hade köpt på IKEA

Efter varje gång han hade kallat mig tjock så började jag alltid gråta

och hans ursäkt var oftast den samma "Det är för jag inte är nöjd över min egen kropp som jag säger såhär till dig." Förklarade han sig.

En gång blev jag så trött så jag svarade "Du har ingen rätt att säga sådär till mig för det."

Och han skämdes, men han fattade aldrig.

För han kommer aldrig att förstå hur det är att sitta i en baddräkt på gympan med sin mellanstadieklass och bli förfärad över att se ner på sina lår och se hur tjocka de ser ut när du sitter ner. Du tittar på de andra flickornas ben och inser att dina ben ser mycket större ut än de andra söta, smala flickornas lår.

Han kommer aldrig att förstå när jag svalt mig själv för jag kände mig ful.

Han kommer aldrig förstå att när jag var fjorton år så hänge jag över toaletten och satte fingrana i halsen och det brände som det brände av jordgubbspajen.

Han kommer aldrig att förstå att det kvinnor får utstå, samhället förväntar sig att vi ska kunna koppla till den vita, hetero, cis-kvinnan som springer lycklig på en strand i en liten svart bikini med sina vita tänder och perfekta, långa, glansiga hår i en HM-katalog.

Men saken är den att jag inte bryr mig längre.

Män vet inte hur de ska hantera min kropp ibland.

ÄR DEN GROTESK? ÄR DEN SEXIG? VILL VI HA NÅGOT MER ATT HÅLLA I? HON MÅSTE JU FÖRSTÅ ATT HON BEHÖVER DEN MANLIGA BEKRÄFTELSEN FÖR ATT KUNNA ANDAS.

Och mitt svar är då: Jag behöver inte patriarkatets hjälp för att kunna andas, all luft runt mig är min luft. Och jag ska fylla min kropp med hur mycket luft jag vill och jag ska aldrig gråta över att en man säger till mig att jag inte får äta eller andas mer.

Och om en man säger det till mig,

då äter jag upp honom.

2014-12-13 @ 05:14:00 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Veckan

Den här veckan har jag varit sjuk och så jävla less.

Jag har redan haft utbrott, i former av slänga tidningar på golvet, gråta, skrika, mumla för mig själv och gnisslat tänderna.

Jag blir så less på människor, jag hatar när folk inte är rak på sak (visst jag själv är inte alltid det dubbelmoral hurra), jag hatar fan människor, så nu har jag överanalyserat (som vanligt) och är fortfarande arg.

Men jag tänkte inte låta det dra ner mig mera och bli bara mer som Gud

och med Gud menar jag GUDrun.

och snart är det helg och jag ska dricka vin och prisa Gudrun.