Till mitt ex
När jag var 18 år så började jag gråta på ett kafé
jag minns inte riktigt vad jag hade köpt för kaka
jag tror det var en slags paj med jordgubbar i
jag och min dåvarande pojkvän fikade där
även han hade köpt någon slags paj
sen tittar han på mig och säger "Du borde inte äta så mycket."
Jag lägger mitt ansikte i händerna
och gråter tyst
eftersmaken i munnen sved av skam och skuld
han tyckte att jag var tjock
jag dög inte åt honom
jag minns inte om han bad om ursäkt
Jag minns hur han åt
han var som en bottenlös avgrund
han kunde äta och äta och äta och äta och äta och äta och äta
men han kunde inte få nog
han skulle ha mer
och en dag beslöt han sig för att börja äta upp mig
han åt upp mitt självförtroende
han sög i sig min kärlek till min egen kropp som pasta
och mina tårar drack han för att skölja ner allt i ett billigt glas som han hade köpt på IKEA
Efter varje gång han hade kallat mig tjock så började jag alltid gråta
och hans ursäkt var oftast den samma "Det är för jag inte är nöjd över min egen kropp som jag säger såhär till dig." Förklarade han sig.
En gång blev jag så trött så jag svarade "Du har ingen rätt att säga sådär till mig för det."
Och han skämdes, men han fattade aldrig.
För han kommer aldrig att förstå hur det är att sitta i en baddräkt på gympan med sin mellanstadieklass och bli förfärad över att se ner på sina lår och se hur tjocka de ser ut när du sitter ner. Du tittar på de andra flickornas ben och inser att dina ben ser mycket större ut än de andra söta, smala flickornas lår.
Han kommer aldrig att förstå när jag svalt mig själv för jag kände mig ful.
Han kommer aldrig förstå att när jag var fjorton år så hänge jag över toaletten och satte fingrana i halsen och det brände som det brände av jordgubbspajen.
Han kommer aldrig att förstå att det kvinnor får utstå, samhället förväntar sig att vi ska kunna koppla till den vita, hetero, cis-kvinnan som springer lycklig på en strand i en liten svart bikini med sina vita tänder och perfekta, långa, glansiga hår i en HM-katalog.
Men saken är den att jag inte bryr mig längre.
Män vet inte hur de ska hantera min kropp ibland.
ÄR DEN GROTESK? ÄR DEN SEXIG? VILL VI HA NÅGOT MER ATT HÅLLA I? HON MÅSTE JU FÖRSTÅ ATT HON BEHÖVER DEN MANLIGA BEKRÄFTELSEN FÖR ATT KUNNA ANDAS.
Och mitt svar är då: Jag behöver inte patriarkatets hjälp för att kunna andas, all luft runt mig är min luft. Och jag ska fylla min kropp med hur mycket luft jag vill och jag ska aldrig gråta över att en man säger till mig att jag inte får äta eller andas mer.
Och om en man säger det till mig,
då äter jag upp honom.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Hälsa ditt ex att jag har ett gevär hemma
Trackback
